Trollbunden

Förut satt hon i ens famn i två sekunder innan hon slingrade sig ut och kramades kort. Nu kan hon mysa i knät och kramas många långa sekunder.

Förut frågade man efter en puss och fick "Nä" som svar. Nu pussas hon flera gånger per dag med nästan alla som vill.

Hon stryker kärleksfullt med handen på ens kind och säger med len röst "mamma".

Förut förundrades jag över att vi lyckats skapa denna lilla varelse.

Jag förundras fortfarande nästan varje dag och vill ibland nypa mig i armen för att känna att det är på riktigt.

Jag förstår inte hur all den här kärleken ska få plats i takt med att hon blir större. Hur ska det kunna rymmas så mycket kärlek?

Cyniska sommardagar

Vi har lagt vår tid på det som Stella hävdar att hon gillar mest; bada och åka bil. Att åka bil skulle jag säga att hon tycker är roligt i ungefär fem minuter, men tydligen går våra åsikter isär. Och antagligen vår tidsuppfattning med.

Den senaste veckan har jag då coh då drabbats av en konstig känsla. Allt är liksom för bra. Jag bara väntar på att något hemskt ska hända. Är inte van vid det här med att vara lediga tillsammans och ha så mycket tid att njuta och bara vara. Värsta lyxen. Att vakna på morgonen och fundera över vad man ska göra. Åka och bada eller nåt annat kul. Inte behöva stressa, inte behöva vara trött och ha dåligt samvete, för vi är två som kan hjälpas åt med allt. Det är väl typiskt mig att jag vara så cynisk så att jag väntar mig nåt hemskt. Nej, det är bara att ta emot och njuta av de här sommardagarna medan de varar.

Stughäng

Jag och Stella har varit hos mina föräldrar och sovit över i en egen fantastisk mysig liten gäststuga. Stella trivs som fisken i vattnet där. Det finns faktiskt fiskar i vattnet, det finns en strand, en spännande brygga, massor av utrymme och klättermöjligheter, roliga okända djur och förstås en massa människor att umgås med. Dessutom finns det en låda med kakor i som Stella själv kan öppna och det är ju fasligt gott med kakor faktiskt!

Fredag den trettonde

Igår blev en lite omtumlande dag. På förmiddagen var det trist och regnigt väder, men jag och Stella tog oss iväg till lekparken ändå i stövlar och regnkläder. Stella ville åka rutschkana och det gjorde vi. När Stella klättrade upp för att åka sitt andra åk så snubblade hon helt plötsligt, jag vet inte om stöveln satt konstigt eller om hon bara halkade, och ramlar med huvudet före över kanten till trappan. Sedan föll hon från ca 1,5 meters höjd ner på marken. Jag vet inte när jag senast känt en sådan panik. Det tog bara någon sekund innan jag var framme hos henne men under den tiden hann jag tänka många hemska tankar, att hon skulle ha brutit nacken, ha huvudet i en onaturlig vinkel, eller kanske mosat några inre organ. När jag hörde henne skrika blev jag överlycklig eftersom det betydde att hon levde och att hon inte landat på huvudet. Inte en skråma fick ungen. Ingen hjärnskakning, ingenting brutet, inte ens ett sår. Sköterskan sa att det var tur att hon landade på sand. Kanske hon är som en katt?

Jag kände mig skakig resten av dagen och drömde mardrömmar om en död Stella under natten. Kände mig som en usel förälder som tappade fokus exakt fel sekund och lät henne falla. Jag fick sån ångest över vetskapen om att sådana där saker kan hända och inte sluta så lyckligt. I några sekunder försökte jag tänka mig hur livet skulle vara utan Stella och det var liksom omöjligt att föreställa sig. Imorse vågade jag inte gå med henne till lekparken förrän hennes pappa vaknat och kunde följa med som stöd. Kan också tillägga att jag pussat henne några hundra gånger samt sagt hur mycket jag älskar henne ett tiotal gånger under dagen. Skönt att fredag den trettonde är över. Jävla skitdag.

Mellandag

Ibland har vi vad jag kallar en mellandag. Det är en dag då vi låter Stella vila från många intryck och olika människor och istället gör vi ingenting särskilt. Igår var en sån dag. Vi köpte lite blommor och sen åkte vi till en ny lekpark. I övrigt var vi bara hemma på gården och lekte. Mamma, pappa och Stella. Ingen annan. Bara mamma, pappa och Stella. Det hörs en återkommande ramsa eller sång varje dag om dessa favvopersoner, mest "mamma, pappa" och jag blir glad varje gång Stella kommer springande (för hon går ju sällan) och sjunger "mamma, pappa, mamma, pappa, mappa". Nu börjar det höras "Tella" också.

Meja meja!

Gunga! Mera, mera! Titta mamma! Hej pappa! Oj! Akta dig! Det mesta som kommer ur Stellas mun är det utropstecken bakom nu. I sängen på kvällen när hon lagt sig ligger hon och ropar på Karin (vår fina granne och en av Stellas bästa vänner). Karin! Kaajin?! På morgonen när hon vaknar ropar hon efter bilar som hörs eller hundar som skäller. Bie bie bien hörs ibland halv sju på morgonen. Det är härligt med så mycket tid helt plötsligt. Tid att bara vara. Att leka, busa, skratta, titta och prata massor. Bygga klossar och åka på små äventyr varje dag, låta vädret styra. Umgås. Och allting är antingen nä eller meja meja (mera mera). Som det ska vara, antar jag.

Häng

Igår kom Stellas moster och morbror på besök. Tillsammans åkte vi ut iväg med bilen för att fika och träffa lite trevliga djur. Kaniner, grisar, hönor och några oidentifierade djur hann vi spana in. Sen åkte vi hem, lagade god mat, skrek och betedde oss lite mindre väl (vissa av oss - jag nämner inga namn).

Idag har vi hälsat på en charmig tjej i Stellas ålder och hennes fina mamma. Nu laddar vi för 18-månaderskontroll och några sprutor imorgon. Hoppas det går smidigt.

Mer och mindre lyckliga dagar

Lycka är att ha en egen pool! Bada är nog det allra roligaste som finns just nu. Att klämma in både bad, rutschkana, gunga och en eller annan glass är total lycka för Stella och därmed oss andra i familjen. Så härligt att äntligen kunna bada ute flera dagar på rad... igår var det dock lite jobbigt. Det är många tänder som ploppar fram och vissa dagar verkar det vara plågsamt. Igår grät Stella, pekade i munnen och sa "aj aj". Jag har spanat lite försiktigt när tillfällen getts och hittat åtminstone 4 nya tänder. Hoppas det känns lite bättre idag så att vi inte avskräcker Stellas moster som kommer på besök från att skaffa barn.

18 månader

Ett och ett halvt år! Det känns så stort helt plötsligt. Förut tyckte jag att det var jättelitet. Jag minns när Stella hade kolik och jag räknade veckorna som sakta, sakta vecklade ut sig. Jag längtade som en tok efter att 6-8 veckors tiden skulle ha passerat och sedan hägrade det magiska 12 veckor, då koliken borde avta. Nu räknar man månader och till sist år istället...

Det mest spännande, tycker jag, som händer i Stellas utveckling just nu är att hon börjar sätta ihop ord. "Hej pappa", "Åka bilen" och så vidare. Nu märks det också att hon har pejl på olika ljud eftersom hon kan härma det man säger om man ber henne och därmed fastnar massor av nya ord.

I övrigt råder lite bloggtorka. Jag kommer igen snart.

Vad vi gjort de senaste 2 dagarna

Övningskört, lekt massor i lekparker och lekland, badat, badat och åter badat. Plus massor av annat. Härligt med sommar och sol!