En av mina största läsupplevelser och en bok på min topp tio, som iochförsig inte existerar, är Jane Eyre. Jag hör till de personer som kan se samma film om och om igen och som läser om några böcker lite då och då (tror att jag har läst The Catcher in the Rye 5 gånger). Jag minns första gången jag läste Jane Eyre. Jag var tonåring och låg vaken halva nätterna för att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. När jag några år senare börjat studera litteraturvetenskap läste jag den igen och slogs av helt andra saker än första gången då det mest var kärlekshistorien och det feministiska temat som jag drogs till. Tematiken kring fri vilja, social hierarki, symboliken och det där mörka gotiska skimret tilltalade mig andra gången jag läste Jane Eyre. Om en tid, kanske till sommaren, ska jag läsa Jane Eyre igen. Då ska jag fundera över det vackra i att fullständigt, helt och fullt, älska en annan människa, en jämlike, med fel och brister. Det är så härligt med böcker man älskar - de kan liksom följa med en genom hela livet - och det känns nästan som att de skrivs om efter ens egna liv och upplevelser. Vad jag menar är att man kan hitta något nytt i det annars välbekanta, att av de många lager som kan finnas så öppnar man och bläddrar bland olika varje gång beroende på omständigheterna. Jag undrar om jag kommer att ha en vilsen tonårsdotter som jag kan ge mitt nötta exemplar av Räddaren i nöden till och om hon isåfall kommer att hitta något av det hon söker i den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar